Rättvisa är skipad!

   Pulsen rusar och jag är blank av svett i pannan. Det finns inte en chans att de släpper ut oss ur affären utan en fullständig visitering av både mig och Lilly och barnvagn och alltihopa. Å vad jag ångra att den där grejen ligger under Lillys filt i barnvagnens underrede. Hela affären är fylld av övervakningskameror. De sitter överallt, det sitter säkert en säkerhetsvakt och granskar dem i realtid. Hur skulle de kunna missa oss? Vi har uppfört oss synnerligen misstänkt här inne. Men nu är det för sent att ångra sig, det skulle se för skumt ut att plocka bort den nu, då skulle kanske det konstiga beteendet trigga en kontroll. 

Detta foto har ingenting med detta inlägg att göra.

Det är enbart med för att illustrera hur jag brukar

koppla en korg i barnvagnen.

   Vi är framme vid kassan och jag börjar lasta upp saker på bandet. "Den där får du inte ta med ut" - säger killen i kassan. "Va?" - svarar jag med lätt darrig röst. Menar han grejen jag gömt? Hur skulle han kunna se den? "Korgen - du måste lämna korgen i butiken". "Jaha, ja det hade jag tänkt göra" svarar jag. "Fast det var smart att koppla ihop den med barnvagnen, har du kommit på det själv?" "Öh, ja, ja det har jag nog". "Har du något bonuskort?" En enkel fråga, men just nu, i det här läget, skapar den en hel del bryderi. Å ena sidan vill jag ju registrera bonusen på det ganska dyra verktyget jag precis köper, å andra sidan tänker jag att om de granskar övervakningskamerorna i efterhand och följer killen med kepsen och barnvagnen från själva brottsplatsen till kassan och sedan kollar i bonuskortsregistret så får de ju direkt mitt namn och min adress och kan bara åka och hämta mig senare. Fast de kan nog inte ha sett att det var just jag som tog saken som är borta, bara att jag var i närheten av platsen där den försvann. Om de kommer hem till mig i efterhand och påträffar det stulna godset så har ju jag ett annat kvitto på en sån från en annan butik i samma kedja. Nä, dom måste nog haffa mig här och nu, i så fall, tänker jag. Jag tar fram bonuskortet.

   Jaha, så då vet man att sådär ska man inte göra nån mer gång. Det kändes inte alls bra. Jag snattade en vobbler en gång för drygt 25 år sedan, så vi får väl se om jag hinner glömma en gång till i livet. Nån gång när jag blivit pensionär kanske det händer igen.

   Vi kom märkligt nog ut ur affären utan problem. Jag spanade oroligt bort mot entrén medan jag bytte bajsblöja på Lilly i Diesel-Doris bagageutrymme på parkeringsplatsen utanför. Skulle det komma en säkerhetsvakt springandes? Då skulle han få jobba, för jag hade redan flyttat stöldgodset till ett svårhittat utrymme i bilen. Men det kom ingen vakt. Vi kunde åka vidare till trädgårdshandeln och köpa Äppelträdet (ett helt annan inlägg som jag vågade skriva på en gång) utan att passera fängelse.

   "Nu är rättvisa minsann skipad!" - säger jag stolt till min sambo när hon kommer hem från jobbet. "Vad menar du?" - svarar hon. "Jo du vet den där grejen som var sönder på den där saken jag köpte i förra veckan?". "Ja - gick du till informationsdisken och bad om en ny, som jag sa?". "Nej - de var ju slut i den första butiken, så dom skulle ju inte haft någon ny att ge mig i utbyte, så jag åkte till den andra butiken och snodde en likadan detalj från en sak där". "Det blir väl rätt? Jag köper en grej med en trasig detalj och nu har jag en hel sådan. Precis som jag betalat för." 

   "Alltså, jag kan inte förstå hur du tänker? Om man köper något som är trasigt, så reklamerar man det och ber om ett helt i utbyte. Man åker inte och snor en likadan någon annanstans och ropar "Rättvisa är skipad!". Får jag fråga om du bytte ut den trasiga detaljen du hade mot den hela du snodde?" "Öh - nej." "Så nu har du både en hel och en trasig? Då känns det som du har fått lite mer än du betalat för, eller hur?"

  Såhär i efterhand inser jag ju att hon har rätt. Det gjorde jag nog före också. Det där var inte det bästa sättet att hantera den här situationen. Men det var så jag gjorde och det lyckades den här gången. I fortsättningen kommer jag att använda Marias lösning på såna här problem, den verkar bättre för nerverna. I alla fall till jag blir pensionär och har glömt hur det kändes.

   Som ni kanske märker har jag undvikit en del detaljer som kan binda mig till brottet. Om det ens skett något brott, det här kanske bara är en skönlitterär blogg och det här kanske är en helt uppdiktat historia. Vem vet? Och inte för att det spelar någon roll för moralen hur pass dyr pryl vi pratar om, men om ni insisterar så vare sig det är en sann eller påhittad historia så kan jag säga att prislappen på saken, vars detalj var trasig, var knappt 200 kr och detaljen i sig lär knappast vara värd mer än högst 20 kr.

Robert ska bo hos oss

    Lilly kryper närmare och närmare. Inte rakt på, utan snarare lite nonchalant, som om hon vore på väg förbi, och inte brydde sig det minsta om honom. Nu har hon bara råkat hamna precis bredvid. Robert verkar inte ha märkt något. Lillys pekfinger trycker till den lysande knappen. Robert tänder upp sin display och säger - Pip! Man ser panik i Lillys ögon och hon ryggar undan. Hon är på vippen att spurta därifrån, krypandes, när hon tittar på mig. Robert verkar inte agera. Hon vänder sig mot honom igen och trycker till knappen en gång till. Pip! Robert varvar upp och börjar röra sig. Lilly blir fintad och sitter nu utan flyktväg under en stol med Robert blockerande hennes enda väg därifrån. Stortjut blir Lillys nästa drag. Då kommer pappa och räddar henne.

Lilly och Robert i formationskrypning.

   Det är några månader sen Robert flyttade in hos oss för att hjälpa till med hushållssysslor, mest städning, framför allt dammsugning av golv. Ska man vara riktigt ärlig är det det enda han är bra på. 

   Vi hjälper honom lite med att plocka undan prylar och sånt han kan fastna på eller trassla in sig i. Sedan kan han sköta större delen av dammsugningen medan vi dammtorkar, skakar mattor och tar svåråtkomliga ställen. 

Robert har precis visat att han tänker städa i hörnet där
Lilly befann sig. Hon väljer att fly längs andra flanken.

   Lilly har ett otryggt förhållande till Robert. Hon är nyfiken när han vilar och kan till och med krypa fram och röra vid honom, men blir alltid nästintill panikslagen när han varvar igång. Allt eftersom Robert jobbar blir hon mindre rädd och mer nyfiken. Det går från att klamra sig fast i famnen till att kunna sitta själv, med pappa mellan sig och Robert, till att krypa omkring bredvid. Men om Robert gör en plötslig vändning kan paniken komma tillbaka och Lilly piper iväg i högsta fart för att söka skydd bakom pappa.

Lite överdriven preparering för Robert skymtar i bakgrunden.
En respektfylld Lilly och arbetande Robert i förgrunden.

   När Robert precis flyttat in och skulle visa vad han kunde göra för första gången drabbades han av premiärnerver. Lilly var också rädd förstås. Hon höll tag så hårt i armen att hon nog skulle hängt kvar själv om man släppt taget om henne. Robert började jobba högljutt, jag gissar på minst 80 dB. Vi betraktade vad han gjorde en stund och sen lät vi honom köra för sig själv. 




   Efter ett tag blev det oroväckande tyst. Ett förskrämt pip hördes strax därpå från kontoret. Vi kikade in och fick se en stegrad Robert, halvvägs uppför ett skrivbordsben. Där hade han förmodligen hamnat i ett desperat försök att skrapa bort en servett som retfullt fastnat under honom. Lite senare pep han igen, denna gång från sovrummet. De långa fransarna på mattan hade trasslat sig och fastnat i hans borste. Men sedan dessa missar på premiären har han jobbat på bra.

   Jag har sett på Internets att man kan modifiera borsten på en robot som Robert och därmed sänka ljudnivån med ca 10 dB. Det kanske kan bli ett projekt för mig och Lilly. Min sambo Maria älskar när jag plockar isär, särskilt fullt fungerade saker, och "lagar" dom. Men det får bli en annan historia en annan gång.