När vi har ett större projekt framför oss mår jag ganska dåligt - jag är rent av deprimerad. Det är jobbigt att ha mycket kvar att göra och jag vill helst ha varje detalj klar så tidigt dom möjligt. Maria däremot börjar gärna så sent hon bara kan. Så det jag får välja på är att, antingen driva på henne lite och ta den friktionen som det innebär, eller vara stressad av att hon inte sätter igång. Ingen vinn-vinn-situation alltså.
Ok, den här gången är projektet en resa till Azorerna och stenarna som lättar från bördan på väg mot semestern den här gången är typ när
- vi packat klart
- bilen rullar
- vi är framme vid flygplatsen
- bagaget är incheckat
- säkerhetskontrollen är avklarad
- vi är på planet
- planet har landat på resmålet
- man kommit fram till hotellet
- vi är på hotellrummet
Egentligen är det bara packningen som man kan göra i god tid. Resten av grejerna måste man vackert vänta på tills det är dags och det är jobbigt. Ok, ett nio-steg-program från deppig till semesterkänsla, ska vi åka?
Jag vaknar och känner på mig att det snart är dags att kliva upp. Klockan på mobilen är tio i fyra. Japp, lika bra att hoppa ur sängen. Maria har knappt sovit alls på natten och kommer att få en lång dag. Allt bagage är packat sedan dagen innan, det ska bara stuvas i bilen. Jag testlastade lite kvällen innan för säkerhets skull. Tur att det är ett riktigt tidigt flyg så att Maria var tvungen att packa dagen innan. Morgontröttheten trumfar ut vänta-till-sista-ögonblicket.
(1/9)
Mitt uppdrag är nu att stuva bilen medan Maria gör i ordning den mycket förvånade Lilly för avresa. Det brukar ju vara hon som bestämmer när vi ska gå upp och inte tvärtom. Svärföräldrarna som sovit över i gästrummet, efter deras första etapp från Gotland, är hyfsat självgående och vi är en dryg halvtimma senare alla på plats i Diesel-Doris.
Diesel-Doris startar såklart. Det är lite synd faktiskt. Sportvolvons popularitet sjönk kraftigt i fjol p g a ett utslitet gasspjäll. Det är utbytt sedan länge, men förra årets grodhoppande har etsat sig fast i Marias minne och förtroendet är lågt trots att han skött sig exemplariskt i år. Han skulle verkligen behöva en riktig räddaren-i-nöden-körning. Jaja, det blir väl fler chanser. Man kanske kan rigga något ;-)
(2/9)
Bilresan går bra. E4:an är i princip tom så här dags på dygnet. Droppar Maria med föräldrar, Lilly, och bagaget vid terminal 5 och drar med tom bil mot långtidsparkeringen. Kollar noga var jag ställer bilen så det inte blir så där pinsamt som förra gången då varken jag eller Maria visste var den var.
(3/9)
Jag tar bussen tillbaka från parkeringen och anländer i avgångshallen precis lagom för att gå rakt till incheckningsdisken där Maria och Lilly håller på att checka in. Min väska får ett varnande klistermärke om att den är tung. Det är väl för att ingen klen stackare ska sträcka sig när hen tror att den jättestora väskan ska vara fjäderlätt. Incheckningen av sulkyvagnen går också galant i specialincheckningen, trots att väskan innehåller mycket mer än en barnvagn.
(4/9)
Om man frågar mig går det hur lätt som helst att säkerhetskontrolleras. Fast det är Maria som tar igenom Lilly och skötväskan och barnmaten som ska specialkollas, så hon kanske skulle svara annorlunda. Det enda jobbiga för mig är att ta av och på bältet, ja ta av är ju rätt lätt, att sätta på det igen är den jobbiga biten.
(5/9 Någonstans här känns det ganska bra. Tidsmässigt är det mycket kvar innan man är framme men många jobbiga moment är nu avklarade och man behöver inte göra så mycket själv lägre. )
Nu går det inte så bra längre. Vi blir misstänksamma redan när vi upptäcker att vår avgång är den enda utan tilldelad utgång, eller grind som dom kallar det på engelska. Marias pappa bjuder på frukost för typ 300 spänn. För det får fyra vuxna var sin kopp kaffe och en liten ost- eller skinkmacka. Det är inte konkurrenspressade priser på Arlanda precis. Strax därpå får vi reda på att det flygplan vi skulle flyga med inte hade kommit iväg från Malaga (jag är lite osäker på varifrån planet skulle kommit) kvällen innan. Så högst troligt visste någon redan igår att vårt flyg inte skulle avgå i tid. Så småningom blir det en utgång tilldelad vår avgång och vi kan även gå och hämta ut tillgodokvitton, som kompensation för förseningen, dessa delas ut i en helt annan ände av terminalen. Tillgodokvittona fungerar bara i restauranger och eftersom vi redan ätit frukost så funderar jag ett tag på att försöka kränga dom till någon som tänker handla, men till slut köper jag en andra frukost istället.
 |
| Lilly passar på att sova lite |
Två timmar försenat är det tänkt att vårt ersättningsplan ska lyfta men när vi står vid utgången och tittar på planet så får vi se piloten gå en säkerhetsrunda. Han stannar och pekar på ett av landningshjulen. Man kan till och med inifrån se att det är någon slags långa reva i däcket. Trots att de byter hela hjulet så tar detta en timme till. Lilly som har sovit ett tag i sin lånesulky har nu vaknat och härjar loss vid utgången och hälsar på de flesta resenärerna. Tre timmar försenat får vi kliva på planet. Precis innan vi ska gå på, då gör Lilly en nummer två. Vi hinner inte byta.
 |
| Landningshjulbyte vid grinden |
(6/9)
Det luktar ganska illa om Lilly under starten. Killen som råkat få platsen bredvid oss verkar inte alls gilla barn. Jaja, han får skylla sig själv att han inte betalat extra för att få välja en bättre sittplats. Det brukar ofta vara småbarn långt fram i planen eftersom toan med skötbord är i framändan. Jag och Maria har någon slags överenskommelse om att hon får göra alla blöjbyten på flygmaskiner. Jag är helt enkelt för krallig för att få plats att göra en sådan manöver inne på en minitoa. Helt ärligt så har jag faktiskt inte provat, men eftersom jag knappt får plats själv där inne så tror jag att det skulle bli svårt att knö in en skötväska, Lilly och och ett skötbord också. Men hur skulle jag göra om jag reste själv med Lilly? Tror ni man kan lämna över henne till en flygvärd(inna) för blöjbyte? Och hur sjutton gör ännu större människor när de behöver gå på toa på ett flygplan?
Planet mellanlandar på Landvetter för att plocka upp lite dryga göteborgare samt Marias bror med fru och deras två barn som är Lillys kusiner. De har också fått vänta eftersom de, trots att de visste via oss att flyget skulle bli försenat, ändå var tvungna checka in på ordinarie tid. Nu är hela resesällskapet samlat, åtta Rönnmarkare och en Larsson på väg mot Azorerna för att fira Marias pappas födelsedag.
På Landvetter får vi också reda på att de lastat med ett extra reservhjul åt oss. Då börjar men naturligtvis fundera på varför vi behöver ett extra hjul som vi inte redan hade med oss? Är något av de andra landningshjulen måhända också i lite dåligt skick kanske? Och är extrahjulet med för att det kanske måste bytas vid en nitisk kontroll på Azorerna där det inte finns nya hjul att köpa? Det är sånt där man kan sitta och grunna på när man flyger. Tills man inser att det kan vänta tills det är dags för landning. I luften är det bättre att koncentrera sig på att hålla motorerna igång och vingarna på plats. Fladdrar inte den där vingens klaffar lite konstigt? Låter inte motorn lite skumt nu? Bäst att inte tänka på det, det kanske är det som får prylar att gå sönder. Nej, sluta jinxa! Jag koncentrerar mig istället på att välja ut den bästa kombinationen av whiskys och konjaker som man kan beställa till hemresan. Ett intressant optimeringsproblem där det gäller att välja flaskor som kostar ungefär lika mycket så att den billigaste, som fås gratis, blir så dyr som möjligt. Ok, det är ju inte så svårt men man vill ju samtidigt välja sorter man tror man gillar. De flesta whiskys verkar vara specialversioner för charterresenärer och de man inte råkat prova förut får bedömas på beskrivningen i katalogen. Spritförsäljarna verkar tro att folk gillar söt whisky som smakar frukt och honung. Men jag vill ha whisky som smakar rök, torv och tjära.
Resten av flygningen går galant. Lilly sover ganska länge och vi får lite avlastning av Marias svägerska, bror och kusinerna med att passa henne. Vi lyckas trots allt landa med de suspekta landningshjulen och är framme i Ponta Delgada på São Miguel i ögruppen Azorerna. Det är nu 10 timmar sedan vi åkte hemifrån.
(7/9 Är det inte lite semesterkänsla som lurar runt hörnet nu?)
De har lyckats få med väskorna också. Men de får en ny chans att försvinna då de måste åka med en skåpbil till hotellet eftersom gatorna är för trånga för bussen.
Flygplatsen ligger precis intill staden och bussen till hotellet tar inte alls nån lång stund trots att vi stannar vid två andra hotell på vägen. Våra väskor står redan i lobbyn när vi kommer fram.
(8/9)
Vi hade bokat tre tvårumslägenheter men Marias föräldrars blev nedgraderad några veckor tidigare till en enrums studiolägenhet, p g a att hotellet dubbelbokat, sade resebyrån. Så vi är lite sura på hotellet och lite grann på resebyrån redan när vi kommer dit. Detta visar sig senare i veckan inte vara riktigt befogat. Maria råkar nämligen träffa tjejen som orsakat nedgraderingen. Hon skulle bott på ett helt annat hotell men där strulade det och de hade plötsligt inget rum där. Då ska resebyrån ha hjälpt till och fixat så de fick Marias föräldrars lägenhet på vårt hotell istället. Så de vi borde vara sura på är i så fall det andra hotellet eller kanske resebyrån som inte berättar vad som egentligen hänt. Hur som haver är den lilla lägenheten svår att hitta och eftersom vi är sura på hotellet och resebyrån tror vi till och med ett tag att den inte ens finns. Men vi hittar den till slut bakom en branddörr. Nu kan vi gå till vår lägenhet men jag hinner bara lämna väskorna innan det är dags för informationsmöte. Maria och Lilly vägrar följa med på det.
(9/9 Kling-kling-kling-kling! Semesterkänsla!)
Det finns ganska schyssta hus på ön. Både hus och lägenheter kan vara nästan på samma prisnivå som i Sverige. Dessa varvas med övergivna hem där ägarna emigrerat och helt enkelt bommat igen för att eventuellt komma tillbaka nån gång i framtiden. Reseledartjejen berättar att det är vanligt med tvister om ägarskap då hemvändare kommer tillbaka och finner att någon annan har köpt och bor i deras gamla släkthus.
