Pappa och Lilly på Azorerna del 2

Lilly up, Lilly down, ...

   I Ponta Delgada på São Miguel är storgatan uppkallad efter en namne till mig - Henrik Sjöfararen. En snubbe jag inte visste något om förrän gatunamnet nämndes på bussen till hotellet. Vad coolt, tänk att man heter samma som en berömd sjöfarare. Jag måste hitta ett vykort med honom och skicka till min kompis Jens som är intresserad av historia. Men märkligt nog verkade ingen sälja något sådant kort på ön. Några dagar senare fick jag höra att Infante Henrique egentligen inte var så mycket till sjöfarare, själv åkte han bara några gånger mellan Portugal och Marocko. Han var en viktig person på många sätt och viss men inte den tuffe upptäcktsresande som jag hade föreställt mig.

   Jag kan meddela att det mesta jag vet om Azorerna är vad jag hört berättas av reseledare från Solresor vid lite olika tillfällen. Då jag varit mer eller mindre trött kan det eventuellt orsaka faktafel. Mest information fick vi på en dagsutflykt med buss, men eftersom Lilly var måttligt intresserad av bussåkande kan vi ha missat en hel del.

Hortensia

   De Azoriska öarna är vulkaniska och den största ön, São Miguel, är uppbyggd av flera hundra vulkaner med varierande åldrar. Det senaste större utbrottet ägde rum på 1600-talet. Klimatet på öarna är mycket trevligt. Luftfuktigheten ligger runt 80% året om och på sommaren blir det ungefär 25 grader varmt på dagarna och ca 17 på nätterna. Vintertid är temperaturerna något lägre. Öarna är gröna året om.

Gula viskor

   Det finns alltid några blommor som har säsong och vi var där på gränsen mellan den blåa och gula perioden. Under den blåa, blommar hortensiorna och under den gula tar någon slags viska över. Reseledartjejen verkade inte gilla de gula blommorna. Det har något att göra med att de inte är endemiska. Hon tyckte om de endemiska arterna bäst. Endemisk är ett ord hon använde många gånger under bussutflykten. Kan man kanske få en endemisk guide nästa gång?

   Det finns ganska schyssta hus på ön. Både hus och lägenheter kan vara nästan på samma prisnivå som i Sverige. Dessa varvas med övergivna hem där ägarna emigrerat och helt enkelt bommat igen för att eventuellt komma tillbaka nån gång i framtiden. Reseledartjejen berättar att det är vanligt med tvister om ägarskap då hemvändare kommer tillbaka och finner att någon annan har köpt och bor i deras gamla släkthus.

Tebuskar

   Europas enda teplantage - Chá Gorreana ligger på São Miguel. Vi köpte ett par påsar med oss hem. Det doftar som hö men smakar bra och påminner om Earl Grey med lite citrustoner från bergamottolja. För er som inte dricker te är det samma kryddning som man använder i snuset General.

Hamnen i Povoação

   Teplantagen saknade skötbord. Jag föreslog att vi skulle byta blöja på ett bord i kafeterian, för att markera att de borde skaffa ett, men Maria gick i vägran och vi använde golvet i hörnet på en stor toalett istället. Efter lunchen i Povoação fick vi samma problem igen. Denna gång var toalettgolven blöta. Lösningen fick bli ett blöjbyte utomhus runt knuten. Precis som jag slipper flygplansbyten slipper jag också de flesta golvbyten med motiveringen att jag får ont i knäna och är för osmidig. Ursäkterna är kanske en gnutta överdrivna. I alla andra lägen skulle jag nog påstå att jag är smidig som en panter.

Rönnmarkarna är ett spexande släkte

   Det går att hitta riktigt bra mat på restaurangerna här. Jag åt nästan bara fisk hela semestern eftersom jag trodde att de skulle var bra på det med tanke på närheten till havet. Annars har de rätt mycket kor på ön. Jag tyckte reseledartjejen sa att det nästan finns lika många kor som människor på São Miguel. Många ställen ställde fram en god azorisk färskost med start sås och bröd som förrätt. På piren i Ponta Delgada låg flera bra restauranger. På den bästa, som hette 100 Espinhas, fick jag en fantastisk tonfisk. Strax bredvid låg La Cantina som nischade sig på italiensk och japansk mat. Där gjorde de riktigt bra pizza och sushi. 

Vi firar Marias pappas födelsedag

Afrikas vita lilja

   Lilly fick äta barnmat från burk innan vi begav oss ut på restaurangjakt på kvällarna. Barnmat verkar inte vara något barnen på Azorerna äter. Utbudet i affärerna var mycket sparsmakat. Till och med på den största affären fanns det bara två sorter. Vi vågade bara prova en av dem eftersom vi inte kunde tyda vad det var för något i den andra. Den vi provade verkade innehålla hårt mixat nötkött med potatis. Med sin brun-gröna nyans såg även den skum ut, men Lilly verkade tycka att den smakade ok.


   Det finns mycket aktiviteter man kan ta sig för på Azorerna. Allt från dykning och klättring till havsfiske och valsafari. Men med en knapp ettåring som ressällskap orkade vi bara göra lite egna stadspromenader, bada, åka på en dagsutflykt med buss och göra ett besök på botaniska trädgården. Egentligen skulle vi gått till presidentparken men den var stängd på söndagen och då blev det botaniska trädgården som låg alldeles bredvid istället. Vi hade tänkt lämna bort Lilly en eftermiddag och åka på delfin- och valsafari. Men när vi väl kom till skott fanns inga biljetter kvar. Det får göra någon annan gång istället.

Ett eukalyptusträd

   Redan på söndagen börjar det kännas lite obehagligt inför hemresan på tisdagen. Det är många saker som ska göras. Det ska packas - man borde börja redan dagen innan för säkerhets skull. Vi måste ta ut kontanter utifall att receptionen inte kan ta betalt för frukostarna på visa-kortet. Kortläsaren kanske strular? De kanske inte ens tar kort? Glasskivan med de vassa hörnen som låg på soffbordet och som vi lagt i garderoben  för att skydda Lilly, måste tillbaka på sin plats. Och så vidare. Jag börjar faktiskt smygpacka lite redan på söndagkvällen. På måndag kväll är jag i princip redan klar att åka. Så på tisdag morgon blir det inte allt för stressigt. Maria och Lilly har en del att packa men jag kan fokusera på att göra alla andra grejer som att lämna igen kassaskåpsnycklar, betala frukostarna, lämna tillbaka lånehanddukar etc.

   Utcheckning från hotellet, transfer och incheckning av bagage går hyfsat smärtfritt men det blir lite strul i säkerhetskontrollen. Jag har Lillys skötväska men inget barn vilket gör personalen misstänksam. Maria, med Lilly i bärsele, har förstås hittat en bättre kö bakom ryggen på mig och är i en helt annan ände av lokalen. De har trots de aktiva kövalet inte hunnit lika långt genom kontrollen ännu. Jag försöker peka ut Lilly och övertyga säkerhetskontrollanterna om att väska hör ihop med henne. De verkar tro mig men nu vill de att jag ska packa upp väskan och vissa allt. Mest suspekt är en plastburk med tre fack fyllda med välling blandat med tillskottsnäring. "What is this?". Vad tror de att det kan vara? Knark? Sprängmedel? De kanske tror att om man blandar ihop innehållet så blir det något tokfarligt sprängämne. Jag kommer inte på vad välling heter just då så jag svarar efter viss tvekan - "Öh - baby food?". Det var tydligen det magiska svaret eftersom de inte ens bryr sig om att öppna burken.

Furnaskraterns sjö

   Inför bordningen informerar personalen om att de med funktionshinder eller små barn borde borda först. Men vi kör en annan taktik. Jag går på först och roffar plats åt handbagage och beställd chartersprit och Maria med Lilly bordar så sent som möjligt. När de väl kommer ombord luktar Lilly illa. Hon har återigen prickat in en nummer två precis innan de gick genom grinden. Jaja, jag kör mitt Det-är-för-trångt-för-mig-att-byta-blöja-på-flygplanstoaletter-kort och behöver inte oroa mig för det.

Smygfoto på Maria

   Flygning går bra. Vi mellanlandar på Landvetter och släpper av lite dryga göteborgare. Det hade varit rättvisare om de flugit till Arlanda först, och Landvetter sen, på hemresan. Varför ska de hålla på och dalta så med göteborgarna?

   Väl på Arlanda drar jag direkt från planet mot långtidsparkeringen med mitt handbagage för att hämta Doris. De andra får vänta på väskorna. Det blir lite tävling med en annan kille ut från parkeringen. Vi kör fram till varsin bom och ska betala exakt samtidigt. Medan jag väntar på att få tillbaka visakortet lägger jag Doris i sportläge. Jag får tillbaka kortet, men har inte tid att stoppa undan det utan drar iväg direkt. Doris och jag hinner precis före den andra killen som nu ligger tät, tät bakom. Då ringer Maria på mobilen, så nu har jag en mobil i ena handen och ett kontokort i andra samtidigt som jag kör Doris och pratar med Maria. Det blir ganska lågt tempo och killen bakom ser sur ut när han kör upp bredvid lite senare då vi ska svänga åt olika håll.

   Jag och Doris försöker tre gånger hitta till utgången från terminal 5. Missar man måste man åka ett ganska långt varv för att försöka igen eftersom det är enkelriktat och kryllar av taxibilar. Med Sportvolvon hade vi nog hittat rätt direkt. På det tredje och bästa försöket tar vi oss till en elbilsladdningsplats strax nedanför terminalen och med hjälp av mobilerna kan vi få de övriga och väskorna att hamna ovanför en trappa strax bredvid. Där lastas Doris och vi kan åka hem.