Klippningen

   Ojdå - ett sånt litet oskyldigt ord men vid fel tillfälle vill man verkligen inte höra det. Hos tatueraren skulle det passa riktigt dåligt. Hos frisören är det lite bättre, men verkligen inte bra. Och så kom det, i frisersalongen, i fredags.

   – Ojdå!

   – Vad hände? Ge hit spegeln så jag får se!

   – Nej, kolla inte, jag tror jag kan fixa det.

   – Men ge hit spegeln!

   Jag lämnar min nedhårade plats framför Nicke Nyfiken och marscherar bort mot badrummet för att inspektera skadan. På vägen dit rycker jag åt mig spegeln. Kvar står frisören, och kvar sitter Lilly som är nästa kund. De ser lite oroliga men samtidigt roade ut. Jag förmodar att jag kan uppfattas som arg. Men jag är nog också en lustig syn, iförd enbart kalsonger, med min halvfärdiga frisyr och med stora hårtussar som fastnat lite varstans på den redan innan ganska lurviga kroppen.

   Väl ute i badrummet konstaterar jag att trimmern gjort ett brett jack på ena sidan av nacken. Fast det går inte jättehögt upp, bara sådär att det slutar ungefär i den linjen Maria vill att jag ska ha. Kan det vara en slump? Eller kanske undermedvetet? Nä, det måste nog vara avsiktligt, tänker jag. För det första vill hon att jag ska ha en hög linje i nacken och för det andra vill hon nog egentligen inte klippa mig längre. Det är inte första gången heller, jag tänker genast på två andra tillfällen då det klippts misstänkt avsiktligt fel. En gång påminner väldigt mycket om den här, när det klipptes högt på nackens sidor så att håret bildade en spets i mitten, enda utvägen var att klippa en rak linje högt upp. Eller en annan gång när jag hade beställt en mohikanfrisyr som blev perfekt på ena sidan men som råkade få ett stort jack på den andra, så illa att den inte gick att rädda.

   Innan Maria blev min frisör brukade hon tjata om att få klippa mig. Men numera är det svårt att boka in en tid. Det blir ofta inställt med kort varsel. Den här gången hade jag tjatat om att få bli klippt i flera veckor och hade till sist använt det stundande Tjurruset som argument. Dels för att göra det skönare att springa, dels för att göra det lättare att tvätta sig och slutligen för att bli snygg på bild ifall någon lyckades fotografera mig. Men just nu tänker jag att jag kommer se dum ut och det hade varit bättre att vänta med friseringen till efter loppet. 

   – Du gjorde det med flit va? Nu blir det en sån där högt klippt nacke igen.

   – Nej jag lovar, det var nog Lilly som distraherade mig.

   Vi tittar båda på Lilly. Hon har helt slutat titta på Nicke Nyfiken och iakttar istället bara oss. 

   – Ja, ja, men klipp en hög linje då, säger jag trumpet.

   – Är du säker?

   – Jag har väl inget annat val? Kan du sätta tillbaka hår eller?

Lillys nya lugg några dagar senare

   Stämningen i frisersalongen/vardagsrummet är sådär. Några vändor senare, fram och tillbaka till duschen och badrumsspegeln, är frisyren ungefär som jag vill ha den förutom den högt klippta nacklinjen.

   Då är det dags för Lilly. Det ska kortas lite på luggen. Hon har fått på sig ett plastöverdrag och sitter fastspänd i sin barnstol. Att vara stilla med huvudet på kommando är inte hennes grej. Till slut får jag hålla fast henne medan Maria klipper. Konstigt nog accepterar hon det utan att bli allt för sur. Lilly får också en lite för hög linje och inte riktigt rak, fast fram istället för bak. Hon verkar inte alls bry sig om detta. Och hade hon brytt sig hade hon fått skylla sig själv eftersom hon vägrade sitta stilla.

   Så här i efterhand blev min frisyr rätt bra och den fungerade utmärkt att springa Tjurruset med. Jag kommer inte byta frisör. Maria får klippa mig nästa gång också om hon nu står ut med mig som kund en gång till.