Robert ska bo hos oss

    Lilly kryper närmare och närmare. Inte rakt på, utan snarare lite nonchalant, som om hon vore på väg förbi, och inte brydde sig det minsta om honom. Nu har hon bara råkat hamna precis bredvid. Robert verkar inte ha märkt något. Lillys pekfinger trycker till den lysande knappen. Robert tänder upp sin display och säger - Pip! Man ser panik i Lillys ögon och hon ryggar undan. Hon är på vippen att spurta därifrån, krypandes, när hon tittar på mig. Robert verkar inte agera. Hon vänder sig mot honom igen och trycker till knappen en gång till. Pip! Robert varvar upp och börjar röra sig. Lilly blir fintad och sitter nu utan flyktväg under en stol med Robert blockerande hennes enda väg därifrån. Stortjut blir Lillys nästa drag. Då kommer pappa och räddar henne.

Lilly och Robert i formationskrypning.

   Det är några månader sen Robert flyttade in hos oss för att hjälpa till med hushållssysslor, mest städning, framför allt dammsugning av golv. Ska man vara riktigt ärlig är det det enda han är bra på. 

   Vi hjälper honom lite med att plocka undan prylar och sånt han kan fastna på eller trassla in sig i. Sedan kan han sköta större delen av dammsugningen medan vi dammtorkar, skakar mattor och tar svåråtkomliga ställen. 

Robert har precis visat att han tänker städa i hörnet där
Lilly befann sig. Hon väljer att fly längs andra flanken.

   Lilly har ett otryggt förhållande till Robert. Hon är nyfiken när han vilar och kan till och med krypa fram och röra vid honom, men blir alltid nästintill panikslagen när han varvar igång. Allt eftersom Robert jobbar blir hon mindre rädd och mer nyfiken. Det går från att klamra sig fast i famnen till att kunna sitta själv, med pappa mellan sig och Robert, till att krypa omkring bredvid. Men om Robert gör en plötslig vändning kan paniken komma tillbaka och Lilly piper iväg i högsta fart för att söka skydd bakom pappa.

Lite överdriven preparering för Robert skymtar i bakgrunden.
En respektfylld Lilly och arbetande Robert i förgrunden.

   När Robert precis flyttat in och skulle visa vad han kunde göra för första gången drabbades han av premiärnerver. Lilly var också rädd förstås. Hon höll tag så hårt i armen att hon nog skulle hängt kvar själv om man släppt taget om henne. Robert började jobba högljutt, jag gissar på minst 80 dB. Vi betraktade vad han gjorde en stund och sen lät vi honom köra för sig själv. 




   Efter ett tag blev det oroväckande tyst. Ett förskrämt pip hördes strax därpå från kontoret. Vi kikade in och fick se en stegrad Robert, halvvägs uppför ett skrivbordsben. Där hade han förmodligen hamnat i ett desperat försök att skrapa bort en servett som retfullt fastnat under honom. Lite senare pep han igen, denna gång från sovrummet. De långa fransarna på mattan hade trasslat sig och fastnat i hans borste. Men sedan dessa missar på premiären har han jobbat på bra.

   Jag har sett på Internets att man kan modifiera borsten på en robot som Robert och därmed sänka ljudnivån med ca 10 dB. Det kanske kan bli ett projekt för mig och Lilly. Min sambo Maria älskar när jag plockar isär, särskilt fullt fungerade saker, och "lagar" dom. Men det får bli en annan historia en annan gång.